Flerklubbsupporterns julkatekes

En tröja betyder så mycket. Även bak och fram, i polyester, i fel storlek, och utan tillstymmelse till rättvise-märkning. De 68 fotografierna av den påtagligt medelålders överkroppen liknar en enmansprotest för något så trivialt som färgerna på en fotbollströja, sammantaget blir de symbolerna för mångfald, för dessa fantastiska berättelser från fotbollens, och världslägets, avbytarbänkar. Klokt, på en sällsynt levande sportprosa och med komplex skönhet förkunnas även i del 2 fotbollens konfektionsromantik utifrån ett politiskt, humanistiskt och socio-ekonomiskt perspektiv.

Ursprungligen publicerade på Nivas blogg. Nu med Modernista som predikstol, och aningen omarbetade, kan Erik Nivas småkristna kärleksbudskapet inte missuppfattas. Att vara fanatisk enklubbssupporter är fundamentalt fel. De flesta klubbar och spelare bär en historia, samlar en grupp supportrar vi borde kunna acceptera, respektera och även associera oss med.

I en tid då politiska ståndpunkter, partier, länder samt ideologiska och inte minst religiösa motsättningar blir allt tydligare och oförsonliga är #jag är mångfald ett vackert och livsviktigt vittnesmål om att även hjärtat har två hemmaplaner och två läktarsektioner. Att älska fotboll innebär att vi identifierar oss med den runda, svårhanterliga leksaken – inte i första hand med en enda speciell klubb genom hat, våld och konfrontation. Att mångfald, även som konfektionssymbol, måste kosta liksom klimatkrisen kommer tvinga oss alla att en dag göra avkall på vissa privilegier. Efter Parken, efter Madrid


About this entry