Spännande lärobok i svensk fotbollshistoria

Den är rolig, spännande och självfallet fullkomligt ovetenskaplig – den sublitterära forskning som endast fokuserar på böckers allra första sats.

Raymond Chandler var en mästare på ”förstaradingar”, liksom hans förebild Shakespeare. Deras första rad skulle fånga läsaren direkt: på teatern, kanske redan vid bokhandelns hylla eller nätbokhandelns provläsning. Den är baksidestexten, i koncentrat, plus en kortfattad, närmast poetisk bisats.

”Fotboll Kommersialisering Demokrati” (Idrottsforum.org) har en av de sämsta första satser jag någonsin läst. Men före den ”VAR-granskande” närläsningen vill jag berätta att resten av boken gav stor behållning. Den markerar förmodligen en yta i svensk fotbolls- och idrottskultur som tidigare varit tom och utgör ett förtjänstfullt arbete. Det är faktiskt spännande att läsa om de konkreta konflikter som uppstod när klubbarna växte och skulle organiseras enligt andra, modernare och mer demokratiska principer. Å ena sidan den svenska RF-modellen med rötterna i det sena 1800-talets höviska idrottsideal och heliga amatörism, å andra sidan kapitaliseringen av klubbar, spelare och supportrar. Samtidigt som tränarna i samband med att de fick en starkare roll krävde att enväldigt få styra och ställa.

Ta den borttynade rollen som lagledaren fått. Fram till 1960-talet var han representationslaget viktigaste, och mäktigaste person. I dag är det fortfarande ”lagledaren” som ska lämna in pappret med startelvan till domarna. Det brukar vara materialaren som numera officiellt är lagledare (åtminstone var förfarandet så här ålderdomligt fram till för fem, sex år sedan – kanske har det förändrats i dag).

Bokens mest initierade och starkaste berättelser kommer från brukslagen vilket jag förmodar är Christer Ericssons förtjänst. Han har skrivit en utmärkt bok om just detta väldigt svenska fenomen – att ett par småorter närmast kunde dominera de stora lagidrotterna eftersom klubbarna/ brukspatronerna både kunde erbjuda jobb och flexibel arbetstid. Dessutom var det ett sätt att kringgå amatörreglerna för vem kunde ifrågasätta storleken på den fotbollsbegåvade bruksarbetarens lön? Idrottare från östblocket kallades ”statsamatörer” och alla nederlag skylldes på att de var förtäckta proffs. Att en svensk lagidrottare i en bruksklubb i princip hade identiska villkor talades det tyst om.

I det sammanhanget är det olyckligt att citera Gunnar Persson om att det i svensk fotboll fanns ”mycket pengar under bordet”. Före år 1940 utgjordes en stor del av ersättningen till svenska fotbollsspelare i storstäder av sprit och restaurangbesök. Konkret illegal ekonomisk ersättning förekom men i väldigt liten skala fram till mitten av 1950–talet då ett par frustrerade fotbollsspelare (och sedemera en av världens bästa medeldistansare) avslöjade hur genomfalsk den svenska modellen var. Istället betalades spelarna (idrottarna) genom att en affär nära knuten till klubben gav bort möbler, serviser, kläder med mera. Det var också vanligt in på 1970-talet att istället för prissummor i individuella idrotter fick man otympliga konstverk som sällan kunde släpas hem genom Sverige utan istället såldes för nominellt värde på ort och ställe. Svenska elitidrottares konstintresse speglas inte av de dåtida segrarnas belöning. I en av norrmannen Thor Gotass fantastiska böcker om längdskidåkning berättas om hur de norska åkarna ofta tvingades lifta med Sixten Jernberg – Sixten älskade rallykörning, norrmännen mådde dåligt och på vägen hem i den lilla, trånga bilen som kastades genom de blankisade kurvorna hade åkarna ofta sällskap av pokaler, tavlor, konsthantverk och annat som de inte lyckats byta mot pengar direkt efter tävlingen.

Historieskrivning, speciellt med så här problematiska källor, är svår. Jag har en invändningar mot enskilda saker och slutsatser i texten. Liksom att jag tycker att boken kunde varit mer stringent men i stort är det ett mycket intressant verk som tar upp ett viktigt och förbisett perspektiv på svensk fotboll. Inte minst detta med att det ansetts förkastligt med pengar men självklart med demokrati i svensk idrott. I dag är det inte längre lika självklart men tystnadskulturen är fortfarande väl så kraftfull…

Varför börjar då boken med ett språkligt självmål? Kanske kan det förklaras av att den troligtvis är tänkt som kurslitteratur i idrottsvetenskap och köparna därför inte har något val. Kanske för att de tre författarna (Christer Ericsson, Björn Horgby och Bill Sund) tycker att de var finurliga. Vilket de på sätt och vis nästan var.

Det för övrigt utmärkta förordet kallat ”Avspark” inleds med satsen ”Med en första spark gjorde centertanksen Gunnar Nordahl avspark.”

Jag störs omedelbart av dels den onödiga upprepningen, dels den felaktiga formen av substantivet ”tank”. SAOL skriver: ”Singularformen tanks har av språkvårdande instanser uppfattats ss. Felaktig”. Mitt i en text är det väl inte hela världen men när det gäller bokens första sats – när författarna faktiskt försökt vara finurliga är det ganska anmärkningsvärt att ingen ansvarig reagerat.

Så till sakinnehållet, i satsen. De idrottsintresserade studenter som inte vet att en avspark är första sparken i fotboll är förhoppnings få. Det är inte heller ett konstaterande som skapar extrem nyfikenhet och läslust. Författarna räknar eventuellt med att studenterna inte vet något om Gunnar Nordahl eftersom de återberättar hans bakgrund och historiska karriär, redan här i förordet. Den om fabriksarbetaren Gunnar från lilla västerbottniska Hörnefors som blev förste svensken i Serie A, blev rik, blev berömd. Kanske borde författarna istället ha kontrasterat det brutala begreppet ”centertank” med att även Nordahl på den tiden tvingades att peta den fula, säkerligen klart begagnade läderbollen snett framåt med endast en väldigt lätt, smekande beröring. Jag tror det hade blivit bättre: myten vs människan, urkraften hos ”Il Bisone” vs tvånget att behandla bollen som balettdansören behandlar sina tår. Eller så var valet av ”avspark” bara en demokratisk process mellan tre författare med olika synpunkter och majoriteten röstade fel.


About this entry