Årets sportbok 2019

En orsak till att vi älskar idrott är spänningen. Det avgörs nu, i ögonblicket och allt är fortfarande möjligt.

Till skillnad ifrån massmedia och dess många olika metoder att kommunicera nuet behandlar sportböcker nästan alltid det andra, historien, minnena, försöken att rekapitulera vad som skedde, det vi inte såg eller redan har glömt.

Kanske har intresset för historia och idrottsnostalgi ökat för att nuet påskyndats. Det är stressigare i dag, och i morgon, än det var i går. Mycket av det som hände kvällen innan är historia redan nästa dag. Under de förutsättningarna kan ”slowmotion-media” som rent fysiska sportböcker av papper i handen vara en fantastisk och nära nog sinnlig upplevelse.

Man kan dessutom minnas på olika sätt. År 2019 återfinns landets kanske konstigaste klubbnamn Tyringe SOS och dess ”101 heta höjdare” till skidspåren runt Granbergsträsk, Nackas alkoholism och Andre Agassis kändisliv. Man kan minnas baklänges, som Nilla Fischers fiktiva fotbollskarriär i nordostskåne eller framlänges – vart går gränsen för kroppens prestationer och hur kan vi korsa den utan att dö på kuppen? Varför har fler maratonlöpare dött av att de druckit alltför mycket än av att de druckit alltför lite?

Bra sportböcker förmår fånga något mer än prestationen. När det historia ögonblicket sätts in i ett större och längre sammanhang, när människan framträder, när historien skildras på ett sätt som säger något om vårt eget nu och vår framtid. En bra sportbok om minnen är alltid aktuell, som till exempel Årets sportbok 2019. Författarens utgångspunkt är inte den bandyhistoria han ingående skildrar utan det faktum att bandyn ständigt varit dödförklarad sedan år 1920 och att detta säger något viktigt om sporten, och om Sverige, även år 2020.

I den ”Den döende bandyn?” av Torbjörn Andersson på Arx förlag hävda att dagens Bandysverige är tre vitt skilda sporter: ”de som har hall, de som har is, de som letar is”. Ingenstans kolliderar romantiserad klimat- och kulturhistoria lika brutalt som i bandyn. De som klarat sig bäst är de gamla bruksorter där hela kommunen kunnat gå ”all in” på en bandykyrka med tak och väggar av korrugerad plåt. Det är svårare att motivera, finansiera och finna plats för en hall åt 500 stockholmare när 5 000 hockeyungdomar samtidigt saknar istid. Idrottshistorikern från Malmö har lyckats skriva ett väldigt aktuellt och självständigt verk om ”nationalsportens”, dess natur, nationalism och nostalgi där historien ständigt kontrasteras av kärlek och kritik. Är inte hela bandyns idé ganska utrotningshotad? Hur kan en sport som börjar med ett avslag åter få genomslag i media? Kommer bandyn kidnappas av politiska intressen eller hamna i hembygdsföreningsfällan? Årets sportbok 2019.


About this entry