Varför blir nästan alla forwards dåliga fotbollstränare? / Till Uwe Röslers försvar

Jag gillar att MFF letat danska tränare. Svensk fotboll borde fundera på varför flera danska tränare är verksamma i utländska klubbar på MFF:s nivå men i princip inte en enda svensk. Varför skriker inte Europa efter svenska konstgrästränare och är det inte ett problem för svensk fotbolls utveckling?

Jag gillar inte att MFF funnit en f d forward som tränare. Få målkåta egocentriker har omskolats till pedagogiska fotbollslärare för vuxna män med existentiellt platt världsbild. Om vi undantar Tyskland som har en fablesse för att plocka forwards som förbundskaptener är kapitlet anfallare som blivit erkända tränare tragiskt, ja närmast förfärande kort.

Johann Cruyff var i huvudsak forward och har väl betytt mer för den moderna utespelarfotbollens utveckling än någon annan. Jürgen Klingsmann kunde ha blivit något stort men efter att han misslyckats med både Tyskland och Bayern München varvade han ner, i Hollywood. Jupp Heynckes, Bobby Robson, Brian Clough och eventuellt Kenny Dalglish har onekligen haft framgångar men sedan är nog listan slut. Roberto Mancini av de nuvarande måste också räknas även om han är i Zenit St Petersburg för närvarande men sedan är det helt stopp. Att forwards blir bra fotbollstränare är minst lika ovanligt som att målvakter blir bra huvudtränare. Med undantag för Tyskland…

Som målvakt kan jag själv se problemet med omställningen – att vara asocial ansvarstagande sista utpost är inte detsamma som att leda en stor grupp män med gigantiska egon.

Forwards representerar den rakt motsatta fotbollskaraktären. Med en grov generalisering är de till naturen oerhört själviska och egocentriska. De livnär sig på lagkamraternas generositet och motståndarnas misstag. De måste vara fula, falska och hänsynslösa. De ser endast nuet. Målchansen. Inte strukturerna, inte kollektivet. De har de högsta lönerna, betingar de högsta övergångssummorna och är upphaussade ”media darlings” hela bunten, på plan.

Män vars självbild sammanfaller med något så oerhört överskattat som att göra tursamma mål i fotboll kanske inte är de bästa teoretikerna och organisatörerna av försvarsspel? Som Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg, Maradona eller varför inte Ole Gunnar Solkjear. Hur många miljarder hade Man United sparat ifall de läst Maxtiotår?

Så var det då tyskarna. Varför tyska forwards blir förhållandevis framgångsrika Herr Doktor Übungsleiter är en knepig fråga men sex av de åtta senaste förbundskaptenerna har varit aktiva forwards och målskyttar (Jogi Löw var både offensiv mittfältare och frekvent målskytt). Jag tror det bland annat har med tränarens ställning och auktoritet att göra, Tyskland är ett väldigt auktoritetstroende land vilket bland annat titelsjukan antyder. Tyska fotbollstränare får mer respekt. Framförallt tror jag det handlar om forwardens roll i laget. Jag har alltid uppfattat tyska forwards som mer integrerade i speluppbyggnad och passningsspel än engelska eller sydeuropeiska. Jag tycker fortfarande det och ifall jag har rätt kanske det är en förklaring till att så få tyska forwards har haft stora internationella framgångar på 2000-talet. Klose och Podolski gjorde många mål i landslaget men var lite otyska i sin forwardsroll och lyckades inte riktigt i klubblag. Thomas Müller är en motsträvigt, offensiv tysk spelare, inte en äkta forward.

Vad vill jag komma med det här resonemanget – jo att den gamle, smått galne och koleriske ”stürmern” Uwe Rösler var en bättre fotbollstränare än vad många malmöiter förstår just för ögonblicket.


About this entry