Världens näst bästa tennisbiografi genom tiderna

Det långa, långa första öppningskapitlet är en litterär smash rakt i läsarens ansikte. Sportlitteraturhistoria från Henrik Johansson och Natur & Kultur

Inbollningen är fantastisk – Andre Agassis självbiografi ”Öppen” (Natur & Kultur) är ny tvåa på rankinglistan över bästa tennisbiografier genom tiderna. Efter ”I huvudet på John McEnroe”. Det är faktiskt ungefär som ”I huvudet på John McEnroe”, fast det sitter på Andre Agassis axlar. De är tunga, smärtsamma. Inte enbart axlarna, hela ryggen är skit och har varit det sedan han var barn. En annan tung börda är den iranske fadern som framstår som en mentalt instabil familjetyrann besatt av orättvisor.

Andre Agassi kunde alltså varit Johns barn, i ett utomtennnisaktigt äktenskap. Ungefär samma bokstavskombination, samma högoktaniga temperament, samma respekt för felaktiga domslut men Agassi saknade McEnroes flärd och sublima teknik. Agassi var rent rackmässigt mer som Borg, en grovarbetare som aldrig gav sig utom när han gav sig – ingen världsstjärna har så ofta åkt ut i första omgången.

Efter det långa, skälvande, intensiva förordet blir ”Öppen” (utmärkt översatt av Henrik Johnsson) ett litet antiklimax. Det är inte dåligt men det blir alltför lite tennis och för mycket rätt ointressant bollande om privatlivet från baslinjen om privatliv. Jag tycker tennisspelaren är mycket mer intressant än han som lite blygt och valhänt rör sig i kändisvärldens marginaler. Trots detta – en väldigt bra sportbiografi.

Ps Agassi hade extremt liten fattning. Fattas det inte en sak här? Ingenstans nämns en annan författare än Agassi själv. Är det verkligen möjligt, borde åtminstone inte en förlagsredaktör hedras lite? Har Andre Agassi själv skrivit den här boken är han nästan lika bra på att hålla i pennan som i tennisracket.


About this entry