Robert Perlskog och handbollsfiaskot

Gurkburken gav Sverige en mängd guld i herrhandboll. Den symboliserade den systemknutna, passningsorienterade men publikfriande handbollen från Prag 1990 och cirka 15 år framåt. Målen per match ökade från cirka 40 till 55-60. Sedan blev handbollen snabbare och mer individuell, färre passningar, fler kontringar många fler mål, sammanlagt ofta runt 70.

Efter att ha sett Danmark-Ungern, Sverige Portugal och Sverige – Norge i pågående EM-turneringen är jag övertygad om att det är dags för ett nytt paradigmskifte. Ett som gör att de kommer ta många, många år innan Sverige, och Danmark, är tillbaka i världseliten. För det jag såg ut i Malmö Arena var ganska pinsamt.

De svenska spelarna var i genomsnitt 10 cm kortare, var 10 kilo lättare och en tiondel långsammare. Samma sak med danskarna. Plus den skrämmande fantasilösheten.

Det svenska offensiva spelet gick i princip alltid ut på avslut från 6 meter. Varefter motståndarna spelade 6-0-försvar och överraskande ibland Sverige med 4-1 eller 5-1.

Defensivt spelade Sverige hela tiden 6-0 trots att både Portugal och Norge gjorde massor av mål från nio meter. Ja norrmännen gick ofta på egna, energiska, genombrott och liksom bara flyttade på de svenska spelarna vid sidorna. Inte mitten, inte kanterna men sidorna. Varför Sverige var det enda land i EM som spelade 6-0 försvar vet jag inte. Jag vet inte heller varför de svenska spelarna, jämförelsevis, såg ut som de hängt på Bodyblance-pass istället för att träna hård fys och bli starkare och mer explosiva. Kanske har man bytt ut gurkan mot öl och att det samma sina spår. Läser man Albin Tingvalls fantastiska självbiografi (Offside Press) så ger den många bra, mer detaljerade förklaringar åt det svenska handbollsfiskot.

Svensk herrhandboll borde tänka om och tänka helt nytt. Börja om från början. Rekrytera basketstora-spelare som är alltför korta för den sporten, de i spannet 195-200 centimeter. Se till att det tränar mycket och effektivt och låt oss hoppas på typ OS 2028!

PS Mest genant i Malmö tycker jag dock den svenske kommentatorn Robert Perlskog var – han som går på gång hävdade att storförlusten mot Portugal berodde på att ”allt gick deras väg” och att storförlusten mot lekande norrmän berodde på att ”allting går fel, precis allting”. Att inte kunna förstå och analysera en utklassning mer än som uttryck för tur och otur är riktigt, riktigt pinsamt. Svensk herrhandboll har de kommentatorer den förtjänar.


About this entry