Skott-trauma i OS-kvalet

Har sett Sveriges i särklass främsta basketlag kvala inför OS. Spännande. Före turneringen. Man mötte två värdland (Belgien och Japan) som båda, liksom Kanada, är rankade topp 10 i världen. Sverige 22:a. Så liten chans men ändå. Problemet är att Sverige med en ny liten italiensk coach lyckades prestera riktig usel basket. Så länge motståndarna inte matchade bästa spelarna och sköt uselt, typ Japans 2/18 på treor i första halvlek så var ställningen jämn. Men efter pausen blev de utspelade, tre matcher i rad. En turnering med svenskt skott-trauma, från första uppkast.

I sista matchen mot Belgien där de fortfarande kunde kvalificera sig med vid vinst med 15 pinnar hade Sverige 14-14 med en minut kvar av första Q. De följande 16 minuterna lyckades Sverige sätta 9 (nio) poäng. Sverige sköt många treor och en del av dem var genuina tegelstenar – 7/45 första två matcherna. Och alltså cirka 16 %

Pinsam var också Amanda Zuhuis insats. Min idol. Hon är det fortfarande. Vet inte vad felet var men något var det. Massor av turnover, ständigt felaktiga skottval och 9 satta av 33 försök är en förfärlig skottprocent för en insidespelare.

Men mest ont gjorde det offensiva svenska spelet. Det var inte lagbasket utan bara spontant och slarvigt. Inga screens. Inga uppsatta spel – som jag såg. Svenskorna sprang ofta in varandra, inte för att screena utan de kolliderade. Och tappade bollen. Kändes som om de spelade utan coach.  Kalis Loyd däremot tyckte att de i turneringen gjorde ”en helt OK insats”. Om den här nivån är OK för svensk basket är det verkligen illa ställt.

 

 


About this entry