Rasismen i engelsk fotboll sprider sig

Det vore naivt att tro att SD:s opinionsframgångar inte påverkar svensk fotboll. Landet kanske största politiska parti har i princip en enda punkt på sin agenda – ett dyrkande av nationalism som ger röst åt ett djup främlingsförakt vilken ibland korsar gränsen för rasism. Vad som är en konsekvens av vartannat är svårt att veta men självklart visar detta sig, överallt. De grova nationalistiska övertonerna utmanade hela frekvensomfånget i förra veckan då en ung, lovande svensk fotbollsspelare redan var på samma nivå som Cristiano Ronaldo (enligt Fotbollslabbet) medan en nybliven världsrekordinnehavare i friidrott inomhus av experten i Dagens Nyheter utpekades som Usain Bolts efterträdare.

För många svenskar, tvärt över ett politiskt spektrum och i nästan samtliga svenska fotbollssoffor, utgör England en förebild. Jag finner detta lätt absurt men accepterar det. På samma sätt fanns en tid då varje enskild domares stiliga beslut kunde ifrågasättas. Med VAR försvann den osäkerheten, eller det var i alla fall vad vi trodde för här verkar ha uppstått en ny zon av subjektiv och tendentiös bedömning, nu med politiska undertoner.

Samma dag som en av Boris Johnson närmaste rådgivare, Andrew Sabisky, knuffas ut bakvägen från No 10 Downing St. efter att ha gett röst åt tron att vita amerikaner är intelligentare än svarta landsmän, dyker värderingarna upp på Stamford Bridge – ett av den engelska nynazismens absolut starkaste fästen för 20-25 år sedan. Det är inte längre så att rasismen kan isoleras på obskyra ståplatsläktare eller ges symboliska gult kort av UEFA. Den kvällen då gästerna Manchester United släpper fram sin blott sjunde spelare på 142 år med afrikanska rötter är det på planen som den nya Brexit-blandningen av nationalism och rasism återfinns. På annat sätt kan jag inte tolka de beslut som togs av fotbollsrättvisans lokala snabbdomstol VAR.

Den vite helyllekillen som är engelsk landslagsback stämplade liggande på rygg en motståndare i frustration över att ha blivit tacklad. Efter VAR-granskning friades Harry Maguire. För två månader sedan fick sydkoreanske Spursspelaren Son ett rött direkt för en exakt likadan spark. Det blev en mycket omdiskuterad händelse men kontentan var att beslut var korrekt. Så varför friades Maguire? Jag har faktiskt ingen aning – det går inte att skilja sparkar eller incidenter åt. De ligger båda på rygg, de trycker till med fotsulan i en riktning och med en kraft som rent fysiologiskt måste vara fullkomligt medveten.

En teori är att gårdagens spark träffade den mörkhyade belgaren Michy Batchuayi. Denne hade tidigare utmärkt sig genom att få en knuff i ryggen i straffområdet och falla väldigt enkelt. Han låg sedan dessutom kvar länge, kved och krävde läkarassistans så matchen fick avbrytas. Under cirka en för nästan alla mycket frustrerande minut.

Medan Maguire reste sig och nickade in det avgörande målet underkände VAR ett mål som Chelsea gjorde för att den nästan Andrew Sabisky-identiske, barnsligt rundkindade Brandon Williams plötsligt fallit omkull. Den blonde Williams hade med gråtmild blick och häpnadsväckande obalans gjort allting för att spela rollen som offer. Han föll väldigt enkelt efter att ha fått en knuff av en av Chelseas spanska spelare som i sin tur fått en rejäl och tydlig knuff av en Manchester Unitedspelare. Det som alla 12-15 kamerorna i ultrarapid återigen återgav ut alla vinklar och vrår var inte heller den här gången tillräckligt tydlig för de tre experterna i VAR-rummet. Eller så påverkades de, medvetet eller omedvetet av de starka stämningarna i landet för närvarande.

Till saken hör inte att Chelsea var oerhört överlägsna motståndarna och ganska enkelt borde ha vunnit matchen. En förklaring till resultatet är dock att Chelsea äntligen insett att världens dyraste målvakt är ganska medioker men dessvärre ersatt honom med en än mer labil gammal linjemålvakt. Caballero borde tagit ledningsmålet på nick ifall den evige reserven bara haft rätt position och inte stått drygt en meter alltför nära första stolpen. Men stolpar råkar nu vara en av de få saker som ger en nervös och osäker fotbollsmålvakt en illusion av trygghet och stum lojalitet. Så speciellt reservmålvakter hamnar allt som oftast alltför nära dessa gränser, för målet. Det är naivt och skapat av rädsla men det är så det fungerar, även på fotbollsplanen.


About this entry