Mer än bara fotboll

Bland det bästa med fotboll är när resultatet inte är totalt avgörande. Som till exempel då en förlust med 2-1 på bortaplan är en relativ vinst inför nästa match. När fotbollsklubben vi följer även har andra planer som väl kan uppväga den ofta slumpmässiga fördelningen av antal ofredade nätmaskor.

Första gången jag såg Barça live var på en konstutställning. Jag gick vilse i Barrio Gotico och upptäckte en liten konstbiennal nere på gamla Mercat del Born. Varje november hade FC Barcelona i några decennier arrangerat utställningen med lokala konstnärer på temat futbol. Originalet till Miros berömda jubileumsaffisch var med men det var inte konsten i sig utan det häpnadsväckande mötet mellan fotboll och kultur, mellan en klubb och samhället som skapade hänryckningen. Under diktaturen och censuren hade Barça helt enkelt tvingats arbeta på det här viset och engagemanget i det katalanska samhället växte med åren. På samma sätt blev Barça en del av Kataloniens stolta självständighetssträvan, deras förbjudna landslag. Allt outsagt, allt formulerat med andra ord än just ”frihet”, eller dess direkta konsekvens ”politik”.

Även ”Mer än bara fotboll – Om fotbollsföreningen Malmö FF:s roll som samhällsbärare på och utanför planen” (Kira förlag) har ”ett ord i luften” som väl sammanfattar hela klubbens strävan. Det är samma ord som skapade Malmö Fotboll Förening och drev en mäktig politisk och facklig rörelse 1910, ett år efter storstrejken då klassklyftor och sociala skillnader på allvar började diskuteras i Sverige.

I boken betonas noga att MFF är en opolitisk förening – tyvärr måste det skrivas ut och förtydligas i Sverige år 2020 då humana och medmänskliga rättigheter ifrågasätts och försöker politiseras av krafter som söker näring och röster i rasism, hat och intolerans. Så ordet boken saknar är inte frihet eller politik utan dess konsekvens: rättvisa.

Männen som ville spela fotboll 1910 men inte fick vara med i den svenska läroverksföreningens egna klubb ”IFK” inspirerades av den köpenhamnska arbetarrörelsens fotbollslag. En till Barcelona inflyttad schweizare skapade 11 år tidigare en klubb för de som inte fick vara med i överklassen och den nationalistiskt sinnade sammanslutningen Español.

Det var inte en tillfällighet att Azulgranas akademi var med och sparkade igång MFF:s arbete mot rasism för snart tio år sedan. Det är knappast någon tillfällighet att boktiteln anspelar på ett motto jag först upptäckte i en ouppvärmd, högst tillfällig konsthall för 34 år sedan.

Relationen MFF och Malmö liknar den mellan Barça och Barcelona. Samma politiska rötter och i stort sett samma stora sociala problem. Samma högerextremism som närmar sig staden från alla håll och långsamt gnager sig in i samhällskroppen. Därför är ”Mer än bara fotboll” en bok som gör mig stolt. Den förtydligar min identitet som malmöbo OCH fotbollsälskare. Det där obskyra och emellanåt hotade hoppet om att ett lagspel på så onaturligt stora fria och vackra gräsytor bär på så mycket annat än just leken och viljan att vinna. Att om inte fotboll i sig är viktigt så kan fotbollen och dess gemenskap få oss att förstå och uppskatta värden viktiga för framtidens samhälle.

Bokens tolv kapitel ägnas i huvudsak historien om akademikerna, deras tillkomst och framgångar. De ger över 70 gamla fotbollsspelare, och lärare, jobb – det ger cirka 1000 ungdomar kunskap och drömmar i salig förening. Ifall man räknar bort Helsingborg och dess grannkommuner är det tio skånska kommuner som inte vill ha Malmö FF.s fotbolls- och idrottsakademi. I åtta av dem (undantagen är Vellinge och Broby) är Sverigedemokraterna det största politiska partiet.

Boken innehåller även en presentation av den moderna tidens ordförande, kapitel om konst, kampen mot rasism och andra bevis på klubbens samhällsengagemang. Det mest intressanta är att Anders Påhlson antyder att de kommande åren inte kommer generera några vinster på grund av stora investeringar. Förutom den skola som står klar till terminsstarten 2021 på Baltiskans gamla parkering – vad är det mer han syftar på? Med tanke på att medlemmarna och supportrarna omöjliggjorde styrelsens ganska akuta förslag att sluta mobba damfotbollen – borde inte nästa steg i bildningsivern vara att undervisa den här ganska gubbstarka gruppen av supportrar i genusvetenskap?

Boken författare, Staffan Tapper, Hans Zielinsky och Micke Sjöblom har gjort ett solitt jobb. En imponerande skönmålning med anspråkslösa penslar. En bok som borde ligga på många skånska bord.

Ps Jag har två personliga erfarenheter av det här arbetet, båda mindre lyckade. Jag erbjöd mig att skänka ett par hundra ex. av Författarlandslagets antologier, varav en för åldrarna 13-17 år. Lämnade böckerna för läsning hos berörda beslutsfattare på MFF:s kontor men hörde aldrig från dem. Kanske tyckte de att texterna höll alltför låg kvalité…

Jag satt i styrelsen för RWM ( Refuges Welcome to Malmö) och hade kontakt med VD Niclas inför vårpremiären 2016. Jag ville att publiken skulle kunna ta med sina gamla, avlagda fotbollskor. Förutom känslan av att ta skorna med till Stadion skulle det kunna glädja alla ensamkommande fotbollstokiga unga flyktingar som naturligtvis inte hade tagit med sig kängorna till Sverige. Jag hade en dröm om att det skulle, ifall det funkade, spridas till andra städer och kanske även tillverkarna skulle bli intresserade av lite extra charma.  Det ansågs omöjligt, sa Niclas.  I frustrationen över detta körde jag till Stadium och köpte 20 par nya fotbollsskor i storlek 39-42. Så kan det gå…