Barçadebutanten som drömmer om Real Madrid

Ur Politiken 21 februari. Teckning av den fantastiske Roald Als. Den konfunderade danske holdkamraten till höger föreställer Christian Eriksen – en som gärna hade velat spela i Barça men nu tvingas tillbringa resten av sin spelarkarriär i det  som numera är toppfotbollens utkantseuropa: Milano…

För första gången på decennier kan jag inte se El Clásico, i hemmet. La Liga och pubertala svenska cupmatcher är knappast värda 450 kronor i månaden. Det blir billigare och mycket roligare med några öl på puben. Dessutom är det en match som inte känns så akut angelägen, just nu. Madrid helt enkelt är alltför dåliga. CL-mötet mot Man City var pinsamt. När Pep släppte på bromsen krossades det en gång så stolta Madrid. Merengues kan vakna till och göra bra, enskilda defensiva matcher som mötena med Barça tidigare i år men de står inför ett stort paradigmskifte.

Det är säkert sista dansen kring Bale, Benzema, Modric, Marcelo, James och kanske Kroos. Där är alltför många långsamma gamlingar (inkl. Ramos) och alltför många unga oerfarna. De kanske vinner i dag men kommer förlora så mycket i övrigt att jag tror Barça ändå tar ligan till slut. Eden Hazard är inte den megastjärna Madrid måste ha. Det är däremot Neymar, Mbappé och kanske Mohamed Salah.

Det mest spännande idag är faktiskt danskens eventuella bortamatchdebut. Martin Braithwaite symboliserar dessvärre allt som är mindre bra med Barça säsongen 2019-20. Det är inte hans fel att det tog tio säsonger att upptäcka bristen på en Zlatan-lik boxspelare men det hade förstås varit lättare att ta Braithwaite till ens bröst ifall han inte tidigare i sin karriär stolt deklarerat att han var Merengue och att hans största dröm var att få spela på Santiago Bernabeau, i vitt. Men grabben är från Esbjerg – det ursäktar nästan allt. Vad han tillför är lite muskler i boxen. 200 miljoner kronor är ett ganska högt pris för det. Vore spännande i fall man gör mål i kväll och håller vågar fira återhållsamt. Med det menar jag att drömmar aldrig dör, att han ”föredrar att säga som det är”. Jag tror den konfliktförföljde och kontroversielle dansken är lycklig över att få spela för Barça men djupt där inne är tillhör han en annan klubb. Annars skulle han aldrig vara så ärlig och kompromisslös. Eller så är det endast det ebjergska arvet av fiskeindustri, pionjäranda, vulgär nyrikedom och saltstint Vesterhav som tar sig dessa absurda uttryck.


About this entry