Isolerad men ”alive”

På helgerna satt jag på St:Lars mentalsjukhus och följde sovjetisk fotboll. Någon obskyr kanal som absolut ingen på andra sidan alla låsen och kameralinserna kunde få in visade hela matcher på leriga planer inför gigantiska men tomma läktare. Med sovjetiska kommentatorer på låg volym. Det fanns alltid någon patient som gjorde mig sällskap, som utgjorde mitt alibi som timanställt vårdbiträde. Ibland var det fullsatt i fåtöljerna med plastöverdrag. Vi förstod inte vad de sa men jag älskade dramatiken. Bedöma varje spelares teknik, skönja taktiken, försöka upptäcka mönstren och så den där ovissheten som, egentligen, gör nästan alla fotbollsmatcher ”live” olidligt spännande. Även 50-50-bollar i leran och passningar ingen förstod tillfredsställde mig, både själsligt och estetiskt eftersom dålig fotboll på något sätt påvisar livet, typ teodicéproblemet fast tvärtom. Jag minns att klubbarna hade svårt att få tag i bollkallar, så lågt var intresset, men jag njöt av att se målvakter tvingas korsa milsvida löparbanor och forcera snövallar. Det gav en deja-vu-känsla.

Avdelningarna var tysta, det fanns till och med ljudisolerade rum men det hände att tystnaden avbröts av ett plötsligt skrik, ungefär lika oförutsett som om det någonstans, dit vi inte ser, uppstår en målchans som missas. Men det förstår vi först i efterhand. Mina patienter sa aldrig något men de satt kvar, tysta, koncentrerade fast kanske inte just på fotbollen. Eller så var det just så. Att även de skymtade något, bakom alla de tunga medicinerna.

Jag minns jag tyckte det var en fantastisk lönekompensation. Det har nog alltid varit så. En kompensation av något slag. Före St: Lars fanns Danmark. Bodde man som jag nära kusten kunde man få in den danska kanalen. Den visade mycket mer fotboll än de två svenska.

Jag är uppfödd på anonyma tvåfotare (och John Stampes tacklingar) i fylliga sammandrag från dansk divisionsfotboll. Av alla matcherna på söndagskvällen klockan åtta. Svensk TV visade endast tre minuter från en enda match i allsvenskan. Jo, jag såg naturligtvis även den – de krockade sällan eftersom sammandraget ofta kom sent i Sportspegeln som startade halv nio.

Med korta avbrott för anställningar, för kärlek och förälskelser har jag nog de senaste 25 åren sett skärmfotboll 12-14 timmar i veckan. På det matcher från läktare, på det egen fotboll 6-8 timmar i veckan.

Den här våren rullar inte bollen, det doftar inte av läder. Mitt lag i Gröstorp tränar visserligen fortfarande men jag har ingen möjlighet att ta mig dit. Och jag vill inte heller. Fysisk kontakt med okända oroar mig. Däremot är jag inte orolig över vad pandemin gör med mitt fotbollsintresse. I ljuset av ett liv där fotboll alltid prioriterats känns den här våren ändå helt OK. Saknaden är inte så stor. Det hjälpte mycket att få puffar från appar som envisas med att försöka hitta fotbollsnyheter där de inte fanns. En eller två gånger i veckan går jag in på en sportsida och skummar rubrikerna.

Jag gläds åt att sportjournalistiken nu måste uppmärksamma idrottsforskning. Och att den tvingas diskutera moral, på ett sakligt sätt. Jag upprördes i går, liksom Janne Andersson, över att UEFA helt frikänner Rumänien för de rasistiska påhoppen på de mörkhyade svenskarna vid EM-kvalmatchen. UEFA motiverar inte ens sin friande dom men slår ner hårt på användandet av pyroteknik, otillåtna flaggor och inslängda plastflaskor. Sånt ger kraftiga böter men inte rasism. Just UEFA, och FIFA, påminner mig om vikten att ha distans till fotbollen. Att jag på sätt och vis är glad för att jag inte valde fotbollen som yrke, varken som spelare eller ledare. Samtidigt som jag naturligtvis saknar det. Samtidigt som jag tänker att jag hade kunnat förena en hel del av mina olika obskyra intressen och tjäna pengar på det.

Nu är det 2020. Ingen fotboll. Jag ser på nytt mer dansk TV än svensk eftersom jag är övertygad om att grannarna och min käresta kommer klara sig mycket bättre än vi på den här sidan Öresund. Att de beslut som Stockholm fattat kommer få ödesdigra konsekvenser. Jag skrev mycket om det den första tiden. Nu är det alltför sent. Vi får se hur det slutar men den här ovissheten och stigande oron är inte så bra för själen.

Jag kommer på mig själv med att försöka analysera siffror och finna mönster. Är det rätt taktik? Hur ska man kunna hålla nere förlustsiffrorna. Hur kunde man vara så naiva, varför tar all hybris inte stopp? Jag läser mycket men har slutat skriva om det. Jag sitter ensam och tyst framför en skärm i Malmö och följer den dagliga kampen på liv och död, dramatiken där ute. Den kommer närmare. Jag har en starkt kända av att andra halvlek snart drar igång.


About this entry