Drömkrossaren

Bra bok om ovanligt intressant yrke

Bra bok om ovanligt intressant yrke

”De värsta dagarna är de då man kommer till jobbet och vet att man skall krossa en ung mans drömmar.  Ju längre han varit i klubben ju bättre känner man honom, känner hans föräldrar och är involverad i alla andra runt honom. Att tvingas tala om för honom att det blir inget nytt kontrakt är det absolut tuffaste i det här jobbet.”

 

”I början tyckte jag mest synd om mig själv men efterhand har jag lärt mig att hantera det bättre. Nästan lika illa är det när man ska tala om för en äldre spelare, närmast en vän att din fotbollskarriär är slut. Jag har gjort det många gånger (Claus Steinlein  nämner bland annat Petter Andersson) och det påverkar mig mer än vad jag tror. Många gånger har jag klumpar i halsen när vi sitter där mittemot varandra”.

 

FC Mittjylland sportchef säger inget om vad spelarna säger eller om deras eventuella klumpar, vilket känns väldigt professionellt i en bok som annars är full av spelarnamn och konkreta händelser. Kanske för att sportchefen har en annan och mer professionell relation till spelaren än vad tystlåtna tränare har? Att tränaren är det där tysta ledet mellan spelare och sportchef som måste låtsas vara vän med alla samtidigt som han alltid kan skylla ”på den andre”? Att sparka, eller anställa, tränare verkar vara en betydligt lättare uppgift även om det ibland påverkar många fler, till exempel en ensam familjeförsörjare, en familj som flyttat med, köpt hus, barn som tvingas byta skola e t c.

 

Berättelsen om det allra svåraste i jobbet ingår under alla omständigheter  i Adam Møller Gomaas synnerligen intressanta, nyutkomna bok ”Fodboldbossen- – tæt på Superligans sportchefer” (byens förlag).  I kapitlet ”Drømmeknuser” (Drömkrossare) är han och kollegorna överens om vad som är bäst och sämst i yrket. För bäst är naturligtvis när man får tala om att den unge mannens möjligheter är oändliga, att drömmen lever. Jens Andersson menar att den största lyckan (förutom att ro hem en prestigevärvning)  även kan vara att en ung lovande spelare förnyar kontraktet trots många exklusiva anbud. Den f d  sportchefen i AIK nämner Robin Quison som just en spelare som valde klubben före den omedelbara förverkligandet av drömmen.

 

Det är en väldigt intressant bok om ett yrke som sällan skapar rubriker. Sportchefen i europeisk fotbollskultur är ju en doldis till skillnad från t ex i USA där dess motsvarighet, en General Manager, åstadkommer lika många rubriker som headcoachen.  Ändå har sportchefen lika mycket makt. Om det nu ska kallas makt.

 

”Inflytande”, säger en sportchef. ”Jag vill inte kalla det makt men jag har stort inflytande”, vilket väl är en diplomatiskt erkännande av att man har mycket makt. Omvänt, de som tror sig ha makt, typ Allan Kuhns rätt vidlyftiga uttalanden i MFF veckorna innan han fick sparken, tyder på att de som skryter med makten offentligt, i själva verket saknar delar av den på grund av den enkla anledningen att de annars aldrig skulle påstå sig ha makt.

 

En intressant ”story” är den om hur Emre Mor värvades till Dortmund alldeles före EM för 95 miljoner svenska kronor. Det hade varit minst lika intressant att få veta varför köpenhamnaren valde en jydsk småklubb i stället för FCK? Jag visste inte heller att Andreas Cornelius såldes till Cardiff för drygt 90 miljoner svenska kronor. Cornelius är ju en ganska medioker spelare men under en kort tid gjorde han många mål, var ung, stor och kraftig i FCK.

 

Sportchef är en relativt ny roll i skandinavisk fotboll. Jag vill nog påstå att i svensk hockey är rollen betydligt mer utvecklat och externt inriktad. I fotbollen är även  i allsvenskan tränaren ibland manager vilket i så fall inbegriper rollen som sportchef. Vanligtvis i klubbar på nedre halvan med dålig ekonomi. Nästan alla klubbar som åker ut allsvenskan har en manager…

 

Kanske var det därför Janne Andersson blev manager när Norrköping låg illa till och sedan behöll rollen som det innan han lämnade för jobbet som exklusiv tränare för svenska landslaget. Även Henrik Larsson var manager med mindre bra resultat som följd och det vore spännande att höra om hur rollerna påverkade jobbet – eller det är klart de gjorde. Troligtvis hade en sportchef aldrig skrivit alla dessa långa kontrakt med spelare som sedan aldrig fick spela ifall Henrik bara varit tränare – nu fanns ingen som ifrågasatte eller stoppade Henriks allt hänsynslösare jakt på en ”Quick Fix” ( vilka alla fick långa kontrakt). Styrelsen hade kunnat vara och borde varit de som ifrågasatte men styrelsen verkar ha haft blint och obegränsat med förtroende för sin manager och sagt ja till allting Henrik föreslog.  Och då slutar det ovillkorligen i Superettan och en kraftig stank av konkurs liggande över Olympia.

 

Att ha en sportchef är ett tecken på att klubben har hyfsat bra ekonomi. Och en pragmatiskt tränare. En annan tränare beskriver i boken att ifall han värvar en spelare som borde göra avtryck och tränaren i klubben inte låter denne spela så tar han ett snack med tränaren.

 

Sportchefen stannar ofta längre än tränaren och är ganska ofta internt rekryterad men det börjar bli en marknad även för dem. Mest känd är väl Frank Arnesen som från PSV och Spurs värvades vidare till Chelsea, sparkade Mourinho och fick sedan självsparken. Som sportchef i det framgångsnostalgiska HSV hade Arnesen högre lön än alla spelarna han värvade just för att han inte bara av sig själv ansågs vara mer framgångsrik. Det tog dock stopp där, i Hamburg. Nästa adress blev Ryssland och sedan en f d grekisk storklubb där han stannade nio månader. Gamle Barçamålvakten Zubizaretta värvades som sportchef till Man City. Sverige två mest framgångsrika fotbollsledare verksamma i utlandet för närvarande är troligtvis Jens Andersson i AGF  (Århus) och Jesper Jansson i FCK. ”Jeppe” är inte med i boken, däremot hans företrädare på posten, Carsten V Jensen  som satt sju år som sportchef i Parken och nu har samma roll i FC Nordsjælland.

 

De övriga tre i medverkande är

Jepser Hansen  – OB (Odense)

Allan Garde – AaB  (Ålborg)

Ole Nielsen – Randers FC

 

Jag gillar den här boken. Den tar fasta på och problematiserar sportchefens roll och arbetsuppgifter. De medelålders männen, av vilka alla utom Jens Andersson har haft en elitkarriär, har i många fall på grund av skador tvingats avsluta spelarkarriären mitt i den. Ett par av dem har varit tränare, några säger sig aldrig i livet vilja vara tränare…

 

Jens Andersson berättar ganska mycket om AIK, och dess ständigt dåliga ekonomi som gör jobbet ännu mer riskfyllt och ångestframkallande. Men det handlar också om hur man hanterar vardagliga bestyr som allt pappersarbete och scouting. Många av sportcheferna säger att de ser cirka 150 matcher live per år medan en annan säger att ifall valet står mellan en match live och tre i TV så är förmodligen det klokast spenderade tiden i soffan och inte på en blåsig bortaläktare. Där dyker upp rätt många danskar med ett svensk förflutet och speciellt redogörs för Lasse Vibes märkliga karriär. Eller Ahmed Yasins totala misslyckande.

 

Det här är en bra bok för alla som är intresserade av skandinavisk fotboll i ett lite större perspektiv. För de som studerar idrott och management borde det vara ”ett måste”.

 

Annonser