Straffen – konsten att rädda (och sätta) den

Fem raka straffmissar av ett och samma lag under en säsong är sensationellt. Fast endast av det skälet att det är samma klubb och att MFF därför borde ha kunnat träna extra på det. När du väl lägger bollen tillrätta på punkten är det ändå samma nervpirrande envig, samma mentala duell varje gång.

”Gische” Molins straff är ganska dålig och ifall han sköt som han hade tänkt måste man ifrågasätta straffträningen i MFF. Men det är få straffskyttar som får träningsteorin att exakt upprepas i ”skarpt läge”. Det går aldrig att träna ”på-plan-psykologin” till perfektion. Antingen har du de mentala verktygen att förbli avslappnad och göra som du tänkt eller så har du det inte och då är risken att målvakten räddar över 50 procent.

Molins straff har ett rätt och två fel, något ofta straffar av forwards har. Vanligtvis för att de är ”återfallsmålskyttar” (ur mitt målvaktsperspektiv) och därför tycker att chansen nu är så stor att det inte går att missa. Det smyger sig ofta in lite arrogans och dåliga psykiska vibbar när en forward lägger upp bollen – speciellt ifall han eller hon inte är en mycket van straffskytt. För även om chansen verkar omöjlig att missa för Molins ska den divideras med tiden det tar att avsluta en straff, det vill säga i det här fallet en hel evighet. Även i spelmoment är just tiden och risken att hinna tänka en potentiell målskytts värsta fiende.

Molins var rookie och hade tränat på kraft. Ett hårt avslut åt sidan var det tänkt. Så blev det också men jag är rätt säker på att Molins hade velat slå bollen högre eller lägre. Allsvenskans näst bäste målvakt, för närvarande, hade inte hunnit ned ifall den gått efter gräset eller varken haft styrkan i handen eller räckvidden att stoppa bollen ifall den gått en meter högre.

Det stora problemet är dock att Peter Abrahamsson läser straffen. Jag tror att vi alla som har en relation till straffar läser den straffen. Molins, i mitt tycke löjligt överdrivna, Neymar-inspirerande ansats, ger Peter två möjligheter. Antingen att bollens smek/bredsidas till vänster om honom eller så blir det kraft till höger eller mitt på. Jag tycker också man kan ana att Peter står ovanligt länge för han har redan tidigt i ansatsen uteslutet en placering/bredsida. När sedan Molins kroppspråk istället för öppet blir stängt/låst och ansiktsdragen ihopknipna bestämmer hans sig för höger. Det är en teori som Peter garanterat haft redan från början eftersom ju mer ovan en straffläggare är desto större är chansen att han eller hon gör det så enkelt som möjligt och för den högerfotade Molins är vänster hörn absolut ”basic”. Speciellt med den sneda ”diva-anfrätta” ansatsen.

Min teori om Molin och den straffträning jag förmodar han genomfört i flera veckor är att ansvarige tränaren inte brytt sig om ansatsen – den är en ren kliché och den avslöjar indirekt Molins avsikter. Dessvärre säger den också en hel del om Molins förebilder. Låt oss hoppas att näste MFF-are inte har samma ansats eftersom med den följer allt negativt (framförallt arrogans) som en av världens bästa fotbollsspelare också bär på.

Vi straffnördar belönades inom ett drygt dygn även med Häckens icke-straff och Hägg-Johanssons och Carlos Strandbergs intrikata dubbelstraff. Samme Carlos som troligtvis fått ta MFF:s straffar på Hisingen ifall han inte var utlånad till Örebro…

Det enda men mycket märkliga med Johan Dahlins räddning är att seriens i mitt tycke vanligtvis bäste domare blåser straff men inte genast konsulterar den assisterande. Kanske för att den senare trodde Al-Hakim blåste för Knudsens marginella tröjdragning (som var utanför men assisterande missade?). Det är en mycket olycklig situation som innebär att protesterna mot straffar i allsvenskan kommer öka i intensitet eftersom det lönar sig att vägra acceptera domslutet. Ifall jag varit domarchef hade jag gått bums ut till klubbarna och gjort klart att protester ger gult. Annars har vi alla, inklusive vi åskådare en löjlig och överlång farsartad scen varje gång det blåses en ny straff i allsvenskan den här hösten – låt inte pajasscenerna på Bravida Arena bli prejudicerande!

Kalmar fick två straffar mot sig varav den första är taskig men den andra korrekt (den klaraste missade dock domaren så med VAR hade det varit tre…). Hägg-Johansson är egentligen först på bollen men väljer att slänga sig och skydda bollen i stället för att till varje vara först på den. När han slänger sig så glider han med benen och den sista delen av hans kropp som kommer nära bollen är händerna – det är inte effektivt när det enda som gäller är att röra bollen först. Så Lucas förlorar momentum och misslyckas. Tough luck men det är faktiskt mindre bra teknik.

Däremot läser han med bravur båda Carlos Strandbergs straffar som på forwardsvis är väldigt, väldigt lättlästa. Till Carlos försvar ska sägas att de också är väldigt väl placerade. Varför Lucas tar den till vänster om sig men inte den andra som går till höger tror jag beror på två saker.

Dels att Carlos är vänsterfotad och Lucas är säker på att Carlos då skjuter första till vänster, dels på att höger är Lucas sämsta sida. Liksom alla straffskyttar har alla målvakter en mindre bra sida och Lucas kan vara lite, lite mindre smidig åt det hållet och därför hinner han inte riktigt ned på den vänster bredsida som smiter längs gräset intill hans högra stolpe. Men han var dock där och hans initiala dubbelräddning är av yppersta klass eftersom han inte enbart räddar nere vid sin vänstra stolprot utan även är blixtsnabbt uppe och blockerar returen. I mitt tycke är den säsongens straffräddning i allsvenskan, Peters i sig utmärkta parad platsar nog inte ens på pallen….

Annonser

About this entry